Formuleringer er begrænsninger

[Erik]

Den manglende trosbekendelse er en frihed. Trosbekendelser kan være som en uniform, som holder sammen på de mennesker, som vedkender sig netop den begrænsning. Og dermed kan trosbekendelser adskilde trosretninger, som nok er forskellige, men næppe adskilder sig meget fra hinanden.

En trosbekendelse kan fratage dig den udfordring, som ligger i at tage stilling selv.

Guds almagt og mangfoldighed lader sig ikke begrænse af menneskelige betragtninger som trosbekendelser.

Men en trosbekendelse kan muligvis være en hjælp til at forstå noget vigtigt i en indledende fase. Men udviklingen af åndelig inspiration må gerne frigøre sig fra sådanne begrænsninger efterhånden.

Folkekirkens trosbekendelse kan ses som bærer af en tradition og skaber af et fællesskab. Det er tillidsskabende og tryghedsskabende, fordi trosbekendelsen indgår som en tilbagevendende element i højmessen. Som sådan er det formentlig med til at hjælpe mennesker til at føle sig akcepterede i fællesskabet, når man kan deltage i den fastlagte liturgi. Som sådan behøver trosbekendelsen altså ikke at være udtryk for ufrihed eller noget, som begrænser mulighederne for at opleve Guds almagt og mangfoldighed. Det afhænger ganske af, hvad det enelte menneske lægger i trosbekendelsen: Om den er udtryk for en tradition eller den er Guddommelig Sandhed med stort S. En Sandhed af den karakter kan nok opleves, men ikke formuleres.

Erik

[hansaaen]

Trosbekendelse og religion hører sammen. Nogle religioner klarer sig med en ganske kort bekendelse på en halv snes ord. Således buddhisterne, som tager deres tilflugt til Buddha, hans lære og klosteret. Dermed stræber de ud af verden med dens lidelser, fristelser og endeløse genfødsler og bekender sig til barmhjertighed, mediation og enkel levevis.
Muslimernes trosbekendelse er endnu kortere. De vidner, at der er én Gud, Allah, og Muhammed er Hans Profet. Siger man det af et fuldt hjerte, er man muslim. Hermed rækker de både ud imod det evige og ind imod sammenholdet i læren.
Folkekirkens trosbekendelse er på 98 ord. Den er et imponerende dokument, der spænder fra Helvede til Himlen, klarlægger guddommens tresidede natur, og den fører gennem verdens historie fra Skabelsen til verdens ende. Dette omrammer Jesu livshistorie fra Maria som fødte Jesus, og til den grusomme Pilatus som dræbte ham på korset. Derpå går den ud af tid og rum i evigheden gennem Jesu Kristi virke hos Gud Fader og den kommende fælles opstandelse.
Det er en menighedens fælles bekendelse: Vi tror...

*
Men nu kvækerne ? De afviser at formulere en trosbekendelse. Som jeg forstår begrundelsen, må man være i stadig åndelig vækst. Det der i går gav fuld mening, virker ikke sådan i dag, og passer muligvis ikke til morgendagens syn.
En fast formulering kan være en støtte, men kan også blive til en sovepude.
Når nu kvækerne ikke skaber sig en trosbekendelse, betyder det samtidig at man daglig må forholde sig til sin tro. Det er en del af samværet med Gud, som kan blive til samliv.
Men er der ingen punkter, som kvækerne fastholder ? Det kan være individuelt. Men der er ord, som jeg finder gentaget
mange steder.
* Der er noget af Gud i ethvert menneske.
* Der er et indre Lys i dig og i mig.
* I stilheden kan vi få forbindelse med Gud.
* Vi kaldes til at vokse åndeligt under Åndens stadige ledelse, som enkeltperrsoner og i andagtsmødet.
* Livet må leves, så det bliver et sakramente.
* Gud kalder os til at arbejde med på skaberværket, således at Guds Rige fremmes.
* Jesus er den, som tydeligst har vist os, hvad Gud vil med os.
* De ydmyge, milde, barmhjertige, fromme og hengivne sjæle er overalt af samme religion (William Penn, 1693)
* I det væsentlige enighed, i det uvæsentlige frihed, i alle ting kærlighed.

[Erika Björk]

Det här var intressant! Tack Hans!

Jag ska bekänna att jag tycker särskilt om ditt svar därför att jag upplever att du nu, som tidigare när jag har träffat dig på nätet, undviker all slags polarisering som går ut på att tala om varför kväkarna är bättre än andra...

Sånt slags tänk är jag så mätt på från andra sammanhang. Det är ju sånt som inte öppnar upp utan låser. När man prisar sitt eget samfunds förträfflighet i förhållande till andra så sysslar man ju med att positionera sig och sin grupp i världen i förhållande till andra. Det är en helt annan sysselsättning är den som riktar in sig på ens liv med Gud, enligt min mening. Men kanske ägnar man sig åt det många gånger för att man känner sig osäker på sin färd. Allt är otydligt och man vet inte om det man gör egentligen bär framåt...

Då kan det bli bekvämt att istället tala om hur vårt samfund är bättre än alla andra... Det trollar bort känslan av osäkerhet och så kan man känna sig glad och trygg i att man är på rätt väg eftersom man ju är bättre än de andra...


Mitt eget förhållande till trosbekännelsen i den svenska kyrkan är just detta. Att jag inte gillar att jag uppfattar att den handlar om just detta slags positionering. Att definiera flocken så att denna flock särskiljs från de andra. Det var nog antagligen något av det som Erik menade med trosbekännelsen som en uniform... Om man anammar den så blir det ju så. Då blir det självklart att muslimerna har fel därför att de säger att Muhammed är hans Profet...

Jag tar ju ställning själv och låter ingen annan bestämma. Är det därför jag inte gillar trosbekännelsen? Kanske. Jag tycker att den handlar ju heller inte om det som är det viktiga. Inte om nästakärlek, inte om förlåtelse, inte om någonting av det som är gemensamt mellan religionerna. Den svenska trosbekännelsen är förstås densamma som danska folkkyrkans, de är internationalla. (Rätta mig om jag har fel.)

Jag håller med om att Gud inte låter sig begränsas till formuleringarna i en trosbekännelse. Men jag går i kyrkan för att ta vara på det som ger mig något där. Trosbekännelsen är något som tyvärr följer med på köpet. Jag har en själavårdskontakt med en präst och jag tror att jag ska tala med honom om det här. Det visar sig om det kommer upp någon ny infallsvinkel. Om jag kan ha användning för den på något sätt så kan ju det vara bra, oavsett om jag tar det på samma sätt som andra eller inte.

Jag tyckte om Hans vinkling att rada upp en rad personliga "trosbekännelser". Blev speciellt nyfiken på citatet av William Penn, var det kommer ifrån?


Hälsningar
Erika


PS. Hoppas att alla tycker att det är okej att jag skriver på svenska.